Om fyra dagar så börjar en resa. En ungefär fem veckor lång resa. Jag kan inte vänta på att få se alla dessa nya ställen och jämföra dem med ställen jag redan besökt. Kan inte vänta på att få äta riktig mat igen (jämfört med skolkafeterians), gå på en strand, doppa mina fötter i Stilla och Karibiska Havet, få en inre frid, uppleva att resa med en person jag inte känner så bra och mest av allt: att få prova mina egna vingar och resa totalt ensam i hela 18 dagar. Vet inte vad som kommer att hända, vad jag kommer få uppleva eller hurudana människor jag träffar, men det är ju det som är hela grejen.
Jag kommer fira min första julafton borta hemifrån med kompisar och andra i San Francisco, och jag är nog lite ledsen på grund av det. Denna dag har de senaste åren varit enda dagen på hela året då jag och mina syskon är samtidigt hemma hos mamma. Dessutom saknar jag våra hundar något otroligt, har verkligen märkt att jag är en riktig dog lover sen jag kom hit. Det är den där vänskapen, närheten och stödet som är svår att få någon annanstans ifrån som gör vänskapen mellan en människa och en hund så magisk. Dessutom fick jag dåliga nyheter hemifrån igår som har fått mig på ett minst sagt nedsatt humör. Typiskt just när man är på andra sidan Atlanten. Mera om det senare… Istället för att resa till alla dessa ställen skulle jag ha lust att åka hem en vecka eller så, men allt är bokat och planerat och har inte ekonomiskt råd att förlora så mycket pengar. Låter så dumt. Och egoistiskt. Och jag blir ledsen.
Istället försöker jag fokusera på saker som får mig ens att le lite för tillfället:
Fick min egen kopia av Humans of New York boken på posten igår, men hämtade ut den idag. Kan inte vänta på att få läsa allas historier! Böcker i allmänhet är en bra flykt från vardagen.
Vårt kampus förvandlades till ett winter wonderland under en natt och en dag. Kan inte något annat än vara lite glad (även om jag inte gillar snö och vinter) för vårt kampus är inte lika grått och tråkigt längre.
