Jag började fundera på det här med kroppsbild och utseende förra veckan medan jag sprang mig svettig på springmattan. Det konstiga är att jag blir mycket mer medveten om min kropp och hur den ser ut varje gång jag tränar, alltså jag menar perioder då jag tränar, än då jag inte gör det. Jag menar inte bra medveten utan på ett dåligt sätt, mera destruktiva tankar. Sånt som att jag borde sluta äta, borde spy upp maten, träna ännu hårdare, måste bli smal NU, kanske jag klarar mig på bara vatten och frukost per dag, osv osv... Ja, sånt som verkligen inte är hälsosamt och som jag själv också fattat att inte är det, men ändå kommer dessa tankar upp till ytan. Och sedan kom jag över ett antal artiklar om att Lady Gaga har gått och blivit fet. Eller ja, det vad media tycker är "too fat to fit in her scene clothes". Hon är verkligen inte fet, inte om man kollar på hennes skandalfulla nästan-naken-bilder hon publicerade på sin fansida "Little Monsters" i.o.m. hennes kampanj A Body Revolution 2013. Jag tycker detta är ett fantastiskt sätt att kämpa medians syn på kroppsbild och ett bra sätt att få folk ut i världen att förstå att det är inte bara kändisar som står för det som är det "normala" utseendet utan var och en av oss har sitt egna unika utseende och vi ska vara stolta över det. Vi ska kämpa emot medians bild av "normal" och våga vara oss själva.
Fat you say? Oh, no. She's a woman and is allowed to have curves!
Jag personligen fattar inte varför en size zero kropp är snyggare enligt media och endel människor än en kurvig, hälsosam och välvårdad sådan. Mycket press enligt mig kommer från media så som tidningar, modemagasin och bloggar och överlag medians konstanta intresse om en kändis är fet eller inte. What's up with that? Räcker det inte att personen är duktig på sitt yrke och ibland går man upp och ner i vikt som normala människor och ibland vill de äta en cheese burger utan att behöva medians synande öga berätta för dem att de kanske lider av en ätstörning eller är fetare än normalt. Ni ska by the way notera att jag använder ordet "fet" i en lite sarkastisk mening i denna text.
Ni läsare vet hur jag ser ut, vänner och bekanta vet hur jag sett ut de senaste 8-10 åren och vissa av er sen jag var en liten sjuåring, men jag har inte alltid varit "kurvig". Före åttan ungefär var jag sjukligt smal. Det här är inte något jag tagit upp på bloggen förut för det känns väl personligt och jag har inte riktigt velat erkänna för mig själv heller att den person som idag existerar på bara en del foton faktiskt funnits. Jag kan inte säga att jag led av en ätstörning i dess traditionella uttryck nämligen anorexi, men någon form av kinkighet med mat led jag av. Jag vägrade äta det mesta för allt var äckligt. Jag hade inga problem med att jag tyckte jag var tjock eller hade en allmänt förvrängd kroppsbild, eftersom jag inte visste om att sådant förekom. Jag levde i en ganska skyddad värld bland min familj och syskon tills jag var sex-sju år gammal och efter det i en liten värld bland ett tjugotal lågstadieelever, så jag kan inte påstå att jag hade någon yttre press på att vara smal, det var bara det att jag inte gillade mat så hemskt mycket.
Första gången jag någonsin fattade att jag kanske hade ett problem var när jag började högstadiet och vi som nya elever hade granskning hos hälsosystern och hon frågade mig med en lugn röst om jag led av anorexi eller hade någon form av ätstörning. Lilla jag visste ungefär inte ens vad det var för något och svarade väl ett strongt "Nej!". Jag minns hur hon synade mig och tvivlade på det jag sa, men sa inget mer om det förutom att jag var underviktig och behövde gå upp i vikt. Det var inget lätt att höra för en nästan trettonårig tjej som nyss börjat högstadiet, men jag försökte börja äta mera och det gick ju sådär. Förändringen kom när jag började äta p-piller när jag var typ fjorton och då började jag gå upp i vikt. Jag tyckte ju att det var både bra och dåligt, jag ville ju vara smal, men samtidigt inte se undernärd ut. I ett skede tyckte jag att jag var äckligt fet, men nu när jag tittat på bilder så fattar jag inte vad som rörde sig i mitt tonåriga huvud! För första gången i mitt unga liv var jag faktiskt normalviktig för min ålder och såg hälsosam ut. För att få ett sorts avslut på det här annars superlånga inlägget började jag gå upp i vikt efter det helt i normal takt och nuförtiden gillar jag mat och det mesta, men nu har dessa tankar om kroppen tagit över mig igen sådär småningom. Är det bara jag som är ful eller är det vårt samhälle som är fult?
Som jag sagt i flera andra inlägg så tycker jag att man ska vara sig själv, vara stolt över sig själv och sin kropp så länge man själv trivs och absolut inte bry sig om vad andra tycker och tänker. Be who you are and be proud of it! Jag vet att det här blev ett långt inlägg, och ett mycket personligt sådant, men hoppas ni orkade läsa i alla fall och att det väckte lite tankar. Tack!
One of the best quotes ever from one of the most beautiful women that have ever lived (and she was definitely not a size zero!).
0 comments:
Post a Comment