Jag har insett hur bra jag har det. Hur mycket kärlek jag fått. Hur mycket vänner jag har. Hurudan person jag vuxit till. Vilka drömmar jag fått uppfylla och vilka som jag ännu arbetar för. I jämförelse med andra alltså.
Min barndom var väl inte helt felfri, inte heller min familj, inte mina förhållanden, inte mina vänskapsband, men inte heller jag själv. Vad som är perfekt är helt enkelt vad man själv definierar till perfekt. Jag ser hellre på livet som ett oavslutat pussel med pusselbitar som fattas som jag måste hitta och lägga ihop till min egen bild. För mig är det perfekt, inte det att jag har bilden färdigt pusslad framför mig. Hur tråkigt vore inte livet om allt var perfekt jämt? Jag gillar att behöva kämpa ibland, att behöva arbeta för att åstadkomma något, att kunna gråta eller skratta när jag känner för det, att livet är oförutsägbart och skört. Det gör att jag kan leva till det fullaste varje dag om jag så vill. Mitt liv har inte varit perfekt, men det har också gjort att jag kan uppskatta även de minsta bra saker som händer mig och tacka för dem. Jag tror alla kan ha ett bra liv om de gnäller mindre, följer sina drömmar och är beredda att arbeta för dem, känner sig stolta då de når sitt mål, kommer ihåg att vara tacksam för allt bra som händer dem och går sin egen väg utan press på framgång. Man får misslyckas för att nästa gång kunna lyckas ännu bättre. Var inte rädd för livet och våga kliva över de murar som finns runt dig.
And don't take life too seriously. Be a unicorn if you want to ;)
0 comments:
Post a Comment