Vet ni, allt känns lite jobbigt just nu. Skolan särskilt. Jag har kommit bort från den värsta perioden av nedstämdhet och allt det innehar som rådde i höstas och vintras (och även före det), men jag tror att jullovet och årsskiftet förde någonting gott med sig. Jag började leva igen. Kändes som om livet kunde starta på nytt.
Hösten har jag inte orkat prata så mycket om och orkar inte nu heller egentligen för jag blir bara ledsen all over again, men ville bara skriva av mig lite och visa att det inte är fel att må dåligt. Ibland bara är det så. Ibland kände jag mig bara värdelös, som en second choice, som om ingen bryr sig, som om jag inte bryr mig om mig själv eller andra, som om allt gott jag försökt bygga runt mig bara skulle falla ner. Jag kände mig isolerad i min egna värld där ingen kunde komma igenom och rubba mina säkra väggar. Gick till skolan som en zombie oftast när jag kände för det eller var tvungen. Log och skrattade mest för att det är bara pigga jag även om jag inte mådde så bra inne på djupet. Gömde monstret inuti mig. Orkade inte träffa vänner även om de försökte höra av sig, men jag pretty much stötte ut dem från mitt liv ett tag. Inte på ett elakt sätt eller något sådant, men bara med orsaker som att jag hade fullt upp, även om sanningen var den att jag låg hemma och mådde skit. Ibland hade jag faktiskt fullt upp med allting, men det gäller ju att prioritera och planera sin tid rätt. Det gjorde inte jag. Jag sov inte ordentligt och hade en del sömnlösa nätter. Jag åt inte ordentligt eller bra, om jag gjorde det, mådde jag skit. Det gjorde hela situationen värre, kände mig ohälsosam, äcklig, orkelös och än en gång värdelös. Jag orkade inte se något positivt i någonting, även om den positiva attityden fanns där i bakhuvudet, den var inte beredd att släppa taget och tack för det. And I could go on and on and on, men redan att erkänna allt detta tar på krafterna. Nu är ni under huden på mig. Ni fick en del av mig. Ni bad inte om det, men jag gav den frivilligt. Jag är sårbar. Det fanns bra tider också, det ska ni veta.
Det jag ville säga är att ibland mår man inte bra av olika orsaker. Det är helt okej. Men när det går för långt måste man få hjälp, må det så vara av vänner, familj eller en professionell. Jag klarade av det "värsta" på egen hand, men det spökar där i baktankarna och jag är rädd att det kanske kommer fram igen och jag sjunker till bottnet igen. Tur så har jag lärt mig simma och jag kan ta mig upp igen, men ibland behöver man någon som tar i en innan bottnet är synligt. Jag försöker fylla min vardag med fina vänner, roliga händelser, lite fest och ett arbete jag gillar. Och skolan ska jag också orka med även om det känns lite jobbigt just nu. Hur nöjd kommer jag inte vara i slutet av allt detta om jag klarade mig? Just nu mår jag helt fine de flesta dagar, känns som om jag är i liv, känner mig som en människa, har mera ork och lust att göra saker, har någon riktig orsak att le och känner mig lyckligt lottad. Ta hand om er själva!
P.S. Den röda tråden kanske försvann i denna text där någonstans, men ni kanske fattar pointen?
"Sometimes in my tears I drown, but I never let it get me down.
So when negativity surrounds, I know some day it'll all turn around."
One Day - Matisyahu
Hihi, den sista är bara för rolig och passar ypperligt med mitt bloggnamn så ville sätta den hit!
0 comments:
Post a Comment