En sak jag inte gillar är när folk är rädda för förändringar eller tycker att förändring är bara dåligt. Visst sitter alla ibland och tänker att "Så den personen har ändrats p.g.a. x orsak eller på sistone osv.", men när jag började tänka på saker djupare förstår jag egentligen inte denna fuzz. Såklart folk ändras, man växer upp, man träffar nya människor och får nya insikter, man ändrar åsikter, blir kanske mera något annat än vad man var tidigare och ibland händer det att man ändras när man träffar mannen/kvinnan i sitt liv (må de så vara för stunden eller "för alltid"). Såklart ska man inte ändra på sig själv p.g.a. någon annan eller p.g.a. dennes preferenser för man är den man är, men jag menar nu förändringar som sker mer omedvetet eller för att man vill ändra sitt liv på något vis genom att t.ex. bryta dåliga vanor, rensa bort allt och alla som får en att må dåligt, byta klädstil, ja vad som helst för medvetna förändringar man gör för att man mår bra av det. När man var yngre såg man ibland ner på förändringar, särskilt sådana som man tyckte berodde på någons flick-/pojkvän, det var helt oacceptabelt att vid säg 17 års ålder hellre ha myskväll med sin partner än vara ute och festa. Men vi har väl alla växt upp från det redan, am I right?
Från ett mer personligt perspektiv kan jag säga att förut var jag också kanske rädd för förändringar, ville att allting skulle hållas likadant som förut. Kanske detta tänk grundar sig från att jag är uppväxt i en liten stad där "alla känner alla". Ingen fick vara annorlunda för då var man konstig eller nörd, man kände sig ibland tvungen att tycka och tänka likadant som de andra för att man kanske inte vågade säga sin egentliga åsikt, man ville hänga med "the cool kids" för att känna sig mer accepterad eller överhuvudtaget känna någon slags samhörighet med någon grupp av bekanta eller vänner och ibland kanske man gjorde saker man egentligen inte ville göra för att alla andra gjorde det.
Nuförtiden förstår jag att alla ändras med åldern, med vännerna man har i senare ålder och efter hand som man får nya insikter i livet och upplever mera. Alla förändringar är kanske inte bra, men man lär ju sig av sina misstag och de som inte kan acceptera ens förändringar får väl bara försöka leva med det. På ett sätt kanske man blir friare när man blir äldre (och visare, yeah right) och bildar sitt eget liv som individ. Man får friheten att göra vad man vill utan att någon ska behöva döma det på något vis, man får friheten att vara av en åsikt en dag och nästa tycka något helt annat, man får friheten att umgås med vem man vill och vem man tycker om, man får friheten att älska vem man vill av vilken orsak som helst och viktigast av allt får man friheten att drömma och leva sitt eget liv på sina egna villkor.
EN: One thing I don't like is when people are afraid of changes or think that change is all bad. Sure, sometimes you sit and think that "That person has changed because of x reason or lately and so on", but when I started to think about it deeper I don't really understand what the fuzz is about. Of course people change with age, you grow up, when you meet new people and get new insights in life, you change your opinions, become more of something else that you weren't before and sometimes it happens that you change because you meet the woman/man in your life (may it be for the moment or "til death do us part"). You shouldn't of course change because of a person and because of the persons preferences, but in this post I mean changes a person makes more subconsciously or conscious changes you make by braking bad habits, choosing away things and people that make you feel bad, change your style, yeah really anything you change in order to feel good. When you were younger you sometimes even looked down on changes, especially those changes that involved a boy-/girlfriend, it was totally unacceptable to have a night in with your bf/gf instead of partying when you were e.g. 17 years old. But we have all grown up from those thinking paths haven't we?
From a personal perspective I can say that before I was also sometimes afraid of changes, I wanted everything to stay the same as before. Maybe this way of thinking originates from growing up in a small town where "everybody knows everybody". Nobody was allowed to be different because then you were either weird or a nerd, sometimes you felt forced to think like the others because you were maybe afraid of saying your true opinion, you wanted to hang with "the cool kids" in order to feel accepted or over all feel a sort of belonging to a group of acquintances/friends and sometimes you maybe did things you didn't want to do just because everyone else did it.
Now I understand that everyone changes with age and while growing up, with the friends you have in older age and gradually while gaining new insights and new experiences in life. All changes may not be good, but you learn from your mistakes and they who can't accept you changing just have to try to live with it. In one way you become more free when you get older (and wiser, year right) and build up your own life as an individual. You get the freedom to do anything you want without anyone having to judge it, you get the freedom to think one thing one day and another the next day, you get the freedom to be with the kind of people you want to be with and people you like, you get the freedom to love whoever you want for whatever reasons and most importantly you get the freedom to dream and live your life exaclty on your own terms.
0 comments:
Post a Comment